endelavmittliv

 

Idag var 1:a gången jag satte mig ner och lyssnade på Cris Medina-What are words på nästan 2 månader. 
Jag gav ett löfte som jag vill hålla hela livet, att aldrig ge upp och att aldrig sluta kämpa för vad jag känner och tycker. Nu har jag varit tvungen att lämna och kliva av för mitt eget mående och för mina barns skull.

Stora delar av mitt liv idag handlar om att lära mig hantera mina känslor och kunna aceptera dom, jag bearbetar alla  tankar sakta men säkert för att verkligen känna efter vad som är sant med dom och vad som bara är inbillning, det här är en resa som förmodligen kommer ta flera år till av mitt liv, ja jag är så ärlig mot mig själv och erkänner det, skulle jag ljuga om det här så skulle jag förmodligen få ett bakslag och sen få börja om igen! Tyvärr är det så att man inte kan ljuga för sig själv hur mycket som helst och det har jag insett och det har hjälpt mig oerhört mycket.
Det spelar ingen roll hur många jag pratar med eller vilka, det är bara jag som kan övervinna mina tankar och känslor med lite hjälp från andra.

 

Love

Sakerna jag skriver här är inte för att smutskasta någon utan för att själv försöka få en förklaringen på allt som har hänt!

I hela mitt liv har jag levt med ångest och depressioner, olika hjälpmedel har satts in så som BUP, Kuratorer,Psykologer, hjälp från skolan, min familj och mina vänner har funnits vid min sida!

Återkommer till detta senare!

Idag lever jag med 3 barn som jag har varannan vecka, dom 2 äldsta har jag med en och den yngsta med en annan!

I September 2011 kom jag till en punkt i mitt liv där allt plötsligt tog slut för mig, min livsglädje försvann och inte ens kärleken till mina barn spelade någon roll längre, i mina ögon fanns det inget för mig att leva för längre, jag hade precis separerat med min dåvarande flickvän och den separationen tog fruktansvärt hårt på mig (det i sig är en egen historia som jag även kommer att ta upp senare). 

Jag kämpade på och försökte vara stark för mina barns skull under den här perioden men dagen då allt spårade ur var när jag äntligen tog mig mod till att berätta för en person att jag mådde fruktansvärt dåligt, svaret jag fick var ett skratt och att jag skulle sluta fjanta mig. Just i det ögonblicket förstog jag att när inte ens en person som SKA finnas för mig sa och gjorde som hon gjorde så bestämde jag mig nog där att jag inte orkade mer!

Den kvällen så skickade jag iväg ett avskedsbrev till dom jag tyckte skulle ha det, och försökte sedan ta mitt liv. 
Jag vet att dom flesta tycker att det var fegt gjort och att en sån sak gör man bara inte! 
Men för mig var det här min räddning och sen den dagen har jag inte haft depression eller några större ångestattacker. 
Jag kommer aldrig tycka att självmord är en bra lösning, utan när man mår så dåligt som jag gjorde så i mina ögon hade jag inte något annat val!

Om en person har rätten att kalla mig psykiskt sjuk under lång tid så visste måste jag få "försvara" mig?

Jag är en person som tänker väldigt mycket och vill förstå varför personer kan göra som dom gör ibland. 
Förmodligen så har jag svar på den största frågan jag har haft, det svaret skrämmer mig och har fått en ny rädsla att jobba med! 
Det svaret förklarar så mycket som hänt mig dom senaste 3 åren, det förklarar nog väldigt mycket för många som haft med den här kaotiska situationen att göra. 
Varför villl man göra så här mot en annan människa?
Varför ser inte andra vad som hände? 

För att det blir som en AHA... upplevelse för många som inte har råkat ut för det här!

I mina ögon är det HÄR svaret jag letat efter så länge,( det här är mina tankar och funderingar, vad jag känner och framförallt vad jag upplevt) 

Det smärtar mig dagligen att jag är så hjälplös och kan bara stå och titta på när det bara fortsätter och fortsätter, jag är förmodligen den enda person som bryr mig fortfarande och det är inte så konstigt!

Jag är inte mer än människa!